AFTENPOSTEN, 26.02.96



Geir Johnson: Ekstremitetens estetikk



Cecilie Ore: CODEX TEMPORIS


Cikada Strykekvartett og Oslo Sinfonietta, dirigent: Christian Eggen.


 

Cecilie Ores musikk foreligger på en CD som bokstavelig talt flytter grensene for hva som har 
vært utgitt på plate innen norsk samtidsmusikk. 



 

Nå begynner generasjonen av norske komponister som slo igjennom på 80-tallet endelig å bli tilgjengelig på plate. Rolf Wallin kom med sin CD 'Move' i fjor, et glimrende arbeid forøvrig, og nå foreligger fire av Cecilie Ores verker på en CD under tittelen 'Codex Temporis' - 'Tidens bok'. Disse to utgivelsene signaliserer den dreiningen vi har kunnet observere innen kunstmusikken gjennom de siste årene: at nye estetiske ideer har fått innpass i generasjonen født etter 1950 som ikke medfører en etteraping av hverken modernistiske eller postmodernistiske visjoner fra Kontinentet, men presenteres av høyst orginale stemmer som også har fått et bredere gjennomslag enn det hjemlige musikklandskapet. Wallin har skapt verker som nærmest er slagere på den internasjonale scenen. Ores utgivelse er i så måte den mest kompromissløse av de to, der den så å si avgrenser seg fra annen kommunikasjon enn gjennom det mediet den selv opererer i. Det viser til problemer av både banal og historisk natur. Noen ganger støter man på utgivelser der filosofien bokstavelig talt kan blokkere for det musikalske utsagnet. Andre ganger kan det være tekniske problemer som lar musikeren få problemer med rett og slett å erkjenne hva substansen i et verk er. Beethovens 'Grosse Fuge' måtte ligge i flere generasjoner før det som noen som var i stand til å fatte helheten og kompleksiteten i verket. Schönberg måtte ha mange måneders prøvetid før Wiens beste kammermusikere overhodet forsto strukturen i 'Pierrot Lunaire'. Slike problemer inntreffer når en kunstner strekker seg mot grensene for sin tids erkjennelse. Det er først og fremst slike problemer Cecilie Ores verk støter på med sin musikk. 



 

Det er et pretensiøst prosjekt Ore her har begitt seg ut på. Ikke bare skal hun utmeisle tiden, men det skal også gjøres i et tonespråk som ligger på grensene av det musikerne rent fysisk kan klare. Slik fikk vi det eksemplarisk demonstrert da hennes annen strykkvartett for et par år siden ble tatt av programmet fordi Kronos-kvartetten ikke maktet å spille den. Noen verker ligger rett og slett utenfor sin tids begrep om grensene, og kompromisser finnes ikke når det gjelder kunstverkets substans. I denne forstand er Cecilie Ores musikk kantete, fordi hun utfordrer disse grensene og gjør det bevisst. 



 

Det er også et kompromissløst håndverk som ligger til grunn for estetikken hennes, der hun lar musikken formes etter fysiske lover, men denne fysikken har lite med 'skjønnhet' i den konvensjonelle betydning av ordet å gjøre. Ore åpner en port inn til sin egen verden, og det tvinger en til å ta stilling. 



 

Nå synes ikke jeg det er spesielt vanskelig å lytte til Cecilie Ores musikk, fordi den er organisert på en slik måte at de musikalske hendelsene distribueres balansert og i pakt med klassiske prinsipper, til tross for pretensjonene om å oppheve tiden og utfordre konvensjonene. Brutaliteten midt i det kontrollerte vil nok likevel sjokkere de mange som ønsker å la seg sjokkere. 



 

Denne platen viser også på en interessant måte utviklingen av de flerdimensjonale perspektivene i Ores musikk. Med strykekvartetten'Praesens Subitus' fra 1989 skrev hun seg tilbake til et nullpunkt, der hun ville vekk fra kvasi-mening, staffasje og konvensjonell gestikk, ned til et musikalsk språk som var renskrapet. Fra dette punktet har hun så møysommelig bygget opp igjen et fascinerende linjespill som foldes ut i enda større grad på hennes siste orkesterverk. 'Codex Temporis' er dokumentasjonen på utviklingen gjennom fem år forut for dette orkesterverket, som snarest bør spilles i norkse konsertsaler. 



 

Realiseringen av Cecilie Ores intensjoner er i denne sammenheng fremragende. Cikada tar selvsikkert hånd om de to strykekvartettene som utgjør innspillingens ytterpunkter, mens Oslo Sinfonietta håndterer de to midterste verkene glimrende, dirigert av Christian Eggen. Produksjonen er også god, men det spørs hvor mange som tør gjøre det denne platen egentlig krever: spille den på høyt lydnivå og blåse i hva naboen sier. Da først kommer kaskadene i Cecilie Ores klangverden til sin rett. Denne platen trenger nemmlig et rockete lydnivå for å blomstre. 



 

'Codex Temporis' er i all sin eksotiske fjernhet et av de vektigste - og i hvert fall mest spesielle - bidragene innen nyere kunstmusikk, og bør ikke være uhørt av noen som mener seg berettiget til å ha en oppfatning om norsk musikks utvikling i vår tid. 





 

 

GRÄNSLÖST, 3/97. 



Guido Zeccola: Musiken är tidens kunst 



 

När jag lyssnar till 'Codex Temporis' av den norska tonsättaren Cecilie Ore tror jag mig ha en möjlighet att hitta ord som innebär att jag kan berätta om den här musiken, utan svek. Den gör något med mig som jag med ord tror mig kunna beskriva, dock utan att nå den absoluta sanningen. Ores verk är dock inte ett andrum utan en 'peana' (krigssång) som skär rakt igenom alla tankar om tiden. 



 

Tiden som begrepp har förvandlats till ett slags utopiskt korrelat: ett tidsfördriv som sjunker i de 'posthumana' tankestrukturerna som samhället börjar att relatera sig till. Där konstnären tidigare hämtade sin personlighet genom att försvara sig mot en aldrig ifrågasatt harmonisk ordning är hon/ han i dag tvungen att själv ge den sociala omgivningen innebörd och signifikans. 



 

I 'Codex Temporis' tycks Cecilie Ore ställa i utsikt ett konstnärligt motstånd där det 'temporära' ögonblicket i musiken, när frånvaro och närvaro sammanfaller i en och samma klang. Musiken besitter en skönhet som får mig att brista i gråt. Inte sedan 1989, då jeg lyssnade till Luigi Nonos 'La Lontananza, Nostalgica, Utopica, Futura', har jag känt en så stark sinnesrörelse inför ett musikaliskt verk. 



 

Den augustinska och sedan medeltidens 'Codex Temporis', som inspirerade även Mauricio Kagel, tycks ha en mera vulgär anknytning til H G Wells bok 'The time machine' än till 'kronosfilosofin' eller teologin. Detta om vi får tro på den jämförelse som Richard Toop gör i sin text på cd-omslaget. Tidsmaskin eller St. Augustinus så är det ändå musiken som talar och den gör det uttrycksfullt. Beethovens sista kvartett och 'Grosse Fuge' - åtminstone dess inledning - är det jag först tänker på när jeg lyssnar till dessa våldsamma stråkinstruments anfall i verket. 


 

'Codex Temporis' består av 4 satser: 'Praesens Subitus' (det omedelbara nuet), 'Erat Erit Est' (det var, det ska bli, det är), 'Futurum Exactum' (den exakta futurum alltså den tillkommande tiden), 'Lex temporis' (tidens lag), som komponerades mellan 1988-1992. Två av dessa är för stråkkvartett, Erat Erit Est för 15 instrumentalister. Alla instrument är förstärkta. 


 

Det påminner om Kronoskvartettens spelteknik (avgörande för deras succe) och om Black Angels av den amerikanske tonsättaren George Crumb som är komponerad just för förstärkt stråkkvartett (Kronos). Ändå är detta bara en teknik, eller en möjlig uttrycksform. Cecilie Ore är enastående som tonsättare och är, tillsammans med finska Kaja Saarjaho den kanske mest intressanta talangen på den samtida musikaliska scenen. Och det rör sig alltså om två kvinnor från Norden. 



 

Om ett musikverk övertygar beror varken på innehållet eller formen utan på den som skriver det. Vem det är som har makten över den musikalska materian och upplevelsen, och som ändå inte bara omfattas av musikalisk materia och upplevelse. Det gäller också, dels att fullt ut förstå tonsättarens funktion i det avslutade förloppet som vi kallar verk, dels lyssnarens funktion. 



 

För att kunna förstå sig själv måste tonsättaren (konstnären) kunna översätta lyssnarens självförståelse till sitt eget liv. Det är denna process som Cecilie Ore verkar inse är grundkoden för hela musicerandet. Det är det som gör henne till en stor komponist. 





 

 

NYE MUSIKKEN, CD revyen, nr. 5 - 96 



Peter Larsen: Cecilie Ore: Codex Temporis 





 

Hva er det Cecilie Ore skriver? Musikk? Klart det. Men annerledes musikk, musikk, som ikke likner noe annet i verden, og som allikevel minner om noe man har hørt før, noe som var der hele tiden, nede under eller på baksiden av den gamle musikken, og som nå, etter et helt århundres demonteringer og eksperimenter, begynner å kunne høres: rene lydformer, store, rå tidsstrukturer, dette som en gang var musikkens indre, dens armatur, men som nå ligger blottlagt etter at all tradisjonell melodikk, rytmikk, harmonikk er skrellet bort. 



 

I Codex Temporis gir Cecilie Ore oss et bilde av denne arkitektoniske annethet. Verket består av fire stykker fra perioden 1988-92, fire satser basert på en og samme tidsstruktur som bearbeides og spilles av ulike forsterkede instrumentgrupper: Yttersatsene er skrevet for strykekvartett, annensatsen for strykerensemble og tredjesatsen for en større kammermusikalsk gruppe. På platen spilles det hele av Cikada Strykekvartett og Oslo Sinfonietta - med imponerende, vill intensitet. 



 

Codex Temporis er et verk som krever lytterens fulle oppmerksomhet, men som samtidig gir mulighet for lange, sterke opplevelser av en type som er sjelden i dag. Umiddelbart kan Ores musikk virke skremmende og fremmed, men hvis man følger henne på reisen, oppdager man at dette landskapet hinsides de tradisjonelle musikalske formene ikke er goldt og tomt, det er fulllt av eiendommelige subtile lydblokker som hele tiden forandrer seg i flytende, seige bevegelser. 




 

 

INFORMATION, 13. marts 1997 



Thomas Michelsen: Nye toner fra Norge



 

Er man nysgerrig efter, hvad der rør sig i norsk musikliv, er plademærkerne Aurora og Hemera værd at være opmærksom på. Bag begge står Norsk Komponistforening, der med ikke så få udgivelser på disse to labels slår et effektivt slag før sine medlemmer. Lytter man til cd' erne, opdager man, at der stadig kompneres megen god musik i gamle Griegs fædrelang - og ikke kun av mænd. 



 

F.eks. har Aurora udsendt musik af Cecilie Ore, som er noget af det mest eksplosive, jeg længe har hørt. Hendes Codex Temporis for elektronisk forstærket strykekvartet og sinfonietta er en på alle måder stor oplevelse. Musikken, der er anlgat i fire store blokke, synes bygget af ren, sitrende energi. Med sit høje spændingsniveau betoner den nuets nærvær - og synligør netop derved begreberne forløb, fortid og fremtid.

(utdrag) 





 

 

AFTENPOSTEN, 1996 



Geir Johnson: Årets beste CD'er



Cikada Strykekvartett og Oslo Sinfonietta, dirigert av Christian Eggen.

Cecilie Ore : Codex Temporis (Aurora) Codex Temporis er en fremragende presentasjon av denne særpregede kunstnerens auditive og strukturelle visjoner. 





 

 

SVENSKA DAGBLADET, 22.12.96 



Teddy Hultberg: Årets skivor

Årets två vackraaste och mest märkvärdiga utgåvor - Cecilia Ores samtida Codex Temporis (Aurora) och 1600-tals tonsättaren Sainte Colombes sviter för två viola da gamba (Alice) - spänner en båge över tre seklers stråkmusik som ingen borde missunna sig. (utdrag) 












 

 

THE WIRE, 2001

Andy Hamilton: Codex Temporis

 

‘Codex Temporis is a draining listening experience, but a marvelous one.’

(utdrag)








 

 

MUSICWEB.UK.NET

Peter Grahame Woolf : Codex Temporis

Here is a mind-blowing glimpse of another world and a CD which makes one ashamed to know so little of contemporary Norwegian music. Cecilie Ore (b. 1954) studied in Holland and has been widely performed. She is preoccupied with aspects of time and its perception and organization and employs the same time machines to construct the four pieces – ‘polyphonic clockworks ticking relentlessly’.

 

The structure of the first Praesens Subitus (1989) is ‘generalised’ by computer to generate the other pieces. Ore amplifies the instruments in all the pieces of this ‘tetralogy’, eliminating any associations with ‘gentility’ for the string quartet. Futurum Exactum (1992) for string ensemble, Erat Erit Est (1991) for a sinfonietta-type orchestra of 15 instruments and Lex Temporis (1992) for string quartet: They are overwhelming to hear and best taken separately. The first and shortest, for string quartet establishes her style. It relates to Crumb’s Black Angels and further back, to the insistent tremolando which must have shocked earlier listeners of Schubert’s op. 161. Trilled semitone glissandi with constant accents are pervasive. There are fortissimo sul ponticello glissandi, sudden silences, broken articulations of irregular repeated notes with snap pizzicato and col legno battuto, with four sections based on Fibonacci proportions. The effect of the whole is astringent and invigorating – if you can take it!

 

Erat Erit Est brings back more variety of timbre and harmony, and a heightened dramatic feel to this 22 minute composition, and may be best heard next. Futurum Exactum for a dozen strings is even more aggressive. If you have responded positively to Xenakis and early Penderecki I think you will be glad to make the acquaintance of this formidable Norwegian.

 

Her music is discussed fully in a not too jargon-filled essay by Richard Toop; production and recording are excellent. A significant discovery.

 

 

 

Neue Zürcher Zeitung, 12.11.2002,

Zürcher Kultur

 

Jürg Huber : Die Kraft der Tradition

Tage für Neue Musik Zürich - Schillerndes undBrillantes

 

Eine Verheissung für die Zukunft? "Futurum exactum" von Cecilie Ore, das mit dem Wechsel von massiven Klangblöcken und Glissandobewegungen einen eigenen Sog entwickelte, setzte einen markanten Schlusspunkt im Kleinen Saal der Zürcher Tonhalle. Doch bildete das Stück für verstärktes Streichorchester, das nicht zuletzt durch seine Lautstärke faszinierte, eine Ausnahme.